Jag försöker se positivt, men det känns som att jag kommer hamna där igen.

Det var jobbigt när jag såg dig, när jag vände ryggen och gick. Jobbigt att se att du brydde dig. Jobbigt att se dig när jag åkte iväg. Det var jobbigt. Varför kunde du inte bara kallt gått. Varför såg jag dig. Jag blir så arg på mig själv.

Du måste bort från mitt liv. Du får inte finnas kvar. Du måste bort. Tanken på att du ska vara helt borta skrämmer mig fruktansvärt mycket. Jag vill vara självständig. Men du måste alltid finnas i mina tankar. Men inte i verkligheten. Du får stanna i hjärnan, du får inte finnas nära mig.

Varför ska jag skada mig själv på detta vis? Kommer det löna sig?

Men det finns en annan kärlek som växer i mig större och större , kärlek till någonting och inte någon. Kärleken även där måste bort. bort. Jag måste hela mig själv.

Jag mår bra, jag gör det. Jag är inte lycklig ännu, men hur ska man kunna bli det. Finns det verkligen någon som är lycklig? Budda han sa att även kärleken gör dig olycklig. Man måste leva utan kärlek för att bli lycklig. Utan kärlek till någonting. Men vem klarar egentligen det? Förutom Budda?

Och Kärlek gör dig lycklig för stunden, men kärlek till livet gör dig lycklig tills du dör.