Är kvinnor och män jämlika i dagens Sverige?

Hur jämställt är det egentligen i Sverige i dag? Hur jämställt ska det vara för att folk ska vara nöjda? Varför finns det skillnader, vad är skillnaderna? Skapar föräldrarna skillnaderna, eller vem gör det?
Vem ska vara i köket och ta hand om barn? Är kvinnorna självständiga?

De flesta skulle säga att det är jämställt i Sveriges samhälle idag mellan de båda könen. Att Sverige är det land där det är mest jämställt. Men jag skulle säga att det finns mycket kvar att göra tills det är helt jämställt.
Är det ett jämställt samhälle så har kvinnor och män lika lön, lika rättigheter (vilket vi har), men också lika värdigheter.

Tyvärr är det så i världen, och också i Sverige, att kvinnor utsätts för våldtäkter och sexuella trakasserier.
Vi säger oss inte kunna göra något åt detta. Men varför är det kvinnan som får skulden?
Jag har läst en bok av Katarina Wennstam ”En riktig våldtäktsman”, och den var väldigt intressant. För hon vände på det hela.
Sluta säga till kvinnan att akta sig, sluta säga till kvinnan att vara rädd och gå istället på männen. Redan som barn, säg åt dem att man ska vara snäll mot tjejer, att vill en tjej inte ha sex så ska man inte tvinga henne.
Men istället säger man åt tjejer redan som små, akta er att gå ute. Du kan bli våldtagen.

Sen finns det ju de saker som inte går att få jämställt. Som att kvinnan föder barnet, kvinnan ammar och oftast är det så också att kvinnan får moderskänslor, som inte mannen får. Men detta går inte att ändra på. Det är så naturen är skapt.
Men det skulle varit kul och se hur mannen hade klarat detta.

Så vad skulle hända om mannen blir lämnad ensam kvar och kvinnan dog vid förlossningen. Mannen hade klarat detta utmärkt. Det handlar bara om viljan. Visst hade han inte klarat att föda ett barn, för det är totalt omöjligt.
Men det finns kvinnor som inte ammar, det finns speciell mjölk som mannen hade kunnat ge barnet. Han hade klarat av att ta hand om ett barn lika mycket.

Är det då kvinnan själv som vill ta hand om allt detta.
Jag kan säga ur mina personliga åsikter att när jag föder barn hade jag velat vara hemma ett tag i början kanske, men sen hade jag velat börja arbeta igen.
Antagligen, men sen kan jag ju inte säga, eftersom jag aldrig fått barn.
De flesta skälen till att kvinnan är hemma efter förlossningen med barnet är för att här i Sverige, och i de flesta fallen beror det nog på att mannen tjänar mer än kvinnan. Och då får de mer pengar om kvinnan stannar hemma.
Men nu är det också som så att det finns något som heter jämställdhetsbonus.
Och det går ut på att om mannen och kvinnan är hemma lika många dagar, ett visst antal dagar, så får man en bonus. Och enligt tidningen Metro, kan man tjäna upp till 13 500kr på detta.
Tyvärr är det inte så många som vet om detta. Och folket borde uppmärksammas mer på att detta finns.
Men ska det vara så? Ska inte det vara naturligt, att mannen vill vara hemma med sitt barn?
Jacc Lidén Brounéus säger att han har inga barn, men att han planerar med sin flickvän. – Om min flickvän vill vara hemma de tre första månaderna med barnet och sen vill jobba, så kan jag gärna vara hemma de resten 7 månaderna. Det skulle bara vara roligt.
Och det kan ju vara så, men då är det ju upp till var och en, att med pengar lösa det hela. Helst hade nog folk velat vara hemma samtidigt, men då blir det lite svårt med pengar.

Jag har pratat med ett gäng killar om hur det ska vara i hemmet. Och de vill alla att deras fru ska stå i köket, inte alltid, men de tycker att det är tråkigt att laga mat, så då ska deras fru göra detta.
Vi får väll se hur det blir när dem väl står där med sin fru, och isåfall är det det ju upp till var och en att bestämma detta med sin man, vad man vill och inte vill. Det är en väldigt personlig fråga det hela, eftersom alla kvinnor och män är olika, alla vill olika saker. Vissa vill vara hemmafru, medan andra vill ha karriär. Men då kan man anpassa detta och välja vem man ska gifta sig med.

Jag vill ha det jämlikt i hemmet. Och överallt annars. Men sen är det så också att en kvinna är den som håller ihop familjen, oftast. Hon planerar allt. Hur många män ringer inte sina fruar och frågar efter något när dem inte hittar det dem letar efter. Och hur ofta vet inte frun var den saken finns utan att ens vara i hemmet.
Det kan säkert vara tvärtom också, men det är lite ovanligare.
Sen kan det vara så också att en man inte riktigt reder sig utan en kvinna. Nu pratar jag bara om de som är heterosexuella. De homosexuella har ju också en s.k. ”kvinna” i förhållandet.
Men sen är det också så att även i djurens värld behöver alla varandra. Det är svårt att leva själv. Visst det går ju, men oftast behöver vi alla någon där som stöttat. Och en kvinna och en man kan skapa ett väldigt fint förhålllande, där vi tar hjälp av varandra. Så det är inte bara mannen som behöver kvinnan, oftast är det också tvärtom.

Kvinnan och mannen kan ofta utföra samma sorts arbeten, komma lika långt i karriär. Men då har kvinnan klarat av det trots en massa hinder.
Kvinnan har menstruation en gång i månaden, ägglossning och pms. Trots detta hinder kommer vi lika långt. Så egentligen är det så att vi kämpar mer. Men jag säger inte att mannen inte har några problem. För det har de också. Men ej lika många som kvinnan.

Jag tycker att kvinnan ska sluta finna sig i hur läget är i Sverige idag och ställa sig upp. Visa vad hon går för. Inte ställa sig över mannen, men bevisa att hon duger för mer än vad männen tror. Hon ska sluta att bli försörjda av mannen och tjäna sina egna pengar, och därmed vara självständiga.
Dock är det inte bara pengarna som skapar självständighet. Men en riktig kvinna som är självständig kan ta hand om sig själv, kan bestämma över sig själv och ta ansvar och veta vad som är bra och dåligt inför en massa olika saker.

Men sen finns de kvinnor som lever på att utnyttja männen.
Jag har ingen som helst förståelse för sådana kvinnor som säger att de ska bli golddiggers, eller de som är dummare än vad de egentligen är. T.ex. de som visar upp allt vad de har och beter sig som riktiga fjollor och sminkar sig med ett halvt kilo smink och säger att de gör de för sin egen skull, när alla vet att det är för att visa sig för männen. Men visst alla får ju vara hur de vill.
Men sådana kvinnor skapar dåligt rykte för oss andra kvinnor som faktiskt vill något här i livet. Jag skäms över er kvinnor som beter sig som en dum blondin när ni faktiskt kan göra något bra i livet.
De som bloggar och får hur mycket pengar som helst för att de är korkade och söta. De borde ställa sig upp och visa att de har skinn på näsan och inte bete sig som att hjärnan fattas.
Jag skäms.

Så är det ett jämställt samhälle? Nej det tycker jag inte. Det tycker jag verkligen inte.

Behöver vi en tro?

Hur hade världen sett ut, utan tron på Gud? Utan Jesus, utan Mohammed, utan Buddha?
Hade vi klarat av att leva ändå? Är det en ursäkt, att ha något att skylla på? När man är hjälplös, vänder vi oss då till Gud? Men varför?

Gud är en oförklarlig skepnad, oavsett religion, så finns alltid Gud. Men har han någonsin hjälp? Enligt min åsikt, förvärrar han bara.
Häromdagen träffade jag en man. Han var inte helt klar i huvudet, inte heller mådde han bra. Efter ett par glas vin berättade han hur han bad till Gud varje kväll. Hans flickvän hade gjort slut. Han mådde ej bra.
Jag förstod det som att han satt hemma och väntade på att någon /något som Gud skulle hjälpa honom. Varför tar vi inte bara tag i våra egna problem istället för att kalla på Guds hjälp?

Människan är en varelse som behöver en logisk förklaring till allt. Allt är vetenskapligt bevisat. Förutom religioner.
Jag tror att människan är flyktig/b>. Hur ofta skyller man inte ifrån sig, för att skydda sig själv? Hur ofta står man sitt eget kast eller tar sitt eget ansvar, hur ofta skyller man inte på Gud.

Alla dessa hemska krig som pågår pga. ”de otrogna” som alla vill åt. Alla krig som har pågått. Förr i tiden, medeltiden, nästan alla krig handlade om att konvertera folk till kristendomen, eller till katoliker. Så egentligen är Kristendomen, Judendomen och Katolikerna de värsta religioner. Eller de är de som skapat mest förödelse.

Kvinnor blir förnedrade, nej jag syftar inte på muslimer, utan alla religioner. Tack vare religionerna har samhället ett mansdominerat samhälle. Ett samhälle där vi alla finner oss i vad som sker. Vi skyller på Gud, vi ber Gud om hjälp. Vi betalar kyrkan och vi får hjälp.

Kyrkan ber oss om pengar. De tigger. Men varför? Vad ska de ha pengarna till? Att renovera kyrkan? Betala hyran? Eller vad?
Jag tycker personligen att kyrkan är väldigt mysig. Men jag tror inte att Gud blir gladare eller att jag får en bättre plats i himlen om jag betalar.

Nej, det är dags nu att människan tar tag i sina egna problem, dags att sluta gnälla och leva istället. Om Gud hjälper dig, vill jag gärna veta hur. För mig har då Gud aldrig hjälpt. Jag kan leva utan Gud, alla kan. Bara man vill.
Men jag dömer ingen, fortsätt be, fortsätt leva efter något du inte vet existerar. Jag kan lika gärna be min hund om hjälp.

Vad är vänskap?

Vänskap... Det är något vi alla människor behöver. Man måste ha vänner för att klara av att leva och samtigit må bra. De är dem som gör en glad när man är ledsen, som man kan prata med allt om.
Men det finns olika slags vänner.


De finns de som bara är ytliga vänner, sånna man kanske bara träffar i skolan, arbetet eller på fester.
De är de vänner som man endast har kul med.
Sen finns det de vänner som man kan prata med ha kul med, men som man inte riktigt litar på till 100 procent. Man kan kanske inte berätta allt. Och vet inte vart man har dem. Det är också dessa man brukar ha några stycken av. För det finns så många sådana.
Sen finns det de vänner som är en nära. Som man kanske inte har världens bästa kontakt med, men man vet vart man har dem och man kan prata med allt om dem och har kul tillsammans.
Sen finns det de riktigt nära vännerna. Som man kanske har känt hela sitt liv, eller under några år. Oftast glider man inte ifrån dessa, utan de finns där, även om det kanske kommer tysta perioder. Men kan endå komma tillbaka till dem. När som helst. De vänner finns det inte många av. Oftast bara 1.
Sen finns det pojkvännen/flickvännen, kärlek och vänskap. Har man hittat den rätta mannen/kvinnan, så vet man att det är riktigt bra vänskap mellan varandra. Det är ibland så bra vänskap att man vet exakt vad den andra tänker på bara någon sekunds tittande på personen. Detta är väldigt sällsynt.

Jag skriver detta eftersom, ibland när en riktigt bra vän försvinner, eller när man blir osäker. Så börjar man undra vad för sorts vän detta egentligen var. Man går runder och tänker. Är man egoist eller är det något annat. Vad har blivit fel.
T.ex. bara för att en person inte orkar med skolan för att det är tufft , och skiter i. Ska väll en riktigt bra vän, inte döma och skita i en. Vad för vänskap är detta? Ska inte personen i fråga då förstå? Eller är det jag som har fått det om bakfoten....

Secrets - hemligheter

Jag låg i min soffa och tittade lite på tv, hade nyss vaknat. Och såg ett program, minns ej vilket. Men då kom jag på en sak. Hemligheter, så många människor bär omkring på hemligheter. 
Alla har hemligheter, alla har EN STOR hemlighet, som ingen vet. 
Oftast är det någon människa som vet. Men ibland ingen.
Då kom jag också att tänka på vilka hemligheter som är rätt och vilka som är fel. Jag menar en hemlighet kan vara att man gjort något dumt mot någon, men säger inget. Det kan gå hur lång tid som helst, och man har kvar denna hemligheten. 
Är det verkligen rätt då att ha den hemligheten, bara för att rädda sitt eget skinn? Men såklart, det är ju mänskligt. Man kan inte gå runder och vara helt ärlig. Det är nog endast ett fåtal människor som är så ärliga. Men att hålla en hemlighet det är väll inte att vara oärlig, eller?
Det finns ju hemligheter som man har för att inte såra andra, hemligheter man har för att man skäms.
Men hur mycket av dessa hemligheterna ska man berätta? Vad händer om man berättar en hemlighet som sedan blir ens stora mardröm.

Men vad är egentligen skillnaden på att ha en hemlighet och att ljuga.
För om du har en hemlighet som du inte vill berätta, måste du ibland ljuga för att den inte ska komma fram? Ljuger man två gånger då? Eller är det vad man kallar en vit lögn?
Vad är egentligen en bra hemlighet, och vad är en bra lögn? Hur långt kan man gå? Hur bra kan man må...

Svenskar värdesätter liv.

Jag och Paul var idag och skulle lämna tillbaka några filmer som vi hade hyrt på söder förra söndagen. Man fick ha dem i 7 dagar, men det är ointressant just nu. 
När vi gick där, hörde Paul hur busschauffören frågade en taxichaufför om han ringt ambulans, han hörde inget svar eller varför en ambulans skulle komma.

När vi hade hoppat av upptäcker vi hur två människor (luffare, knarkare, alkolister) ligger på marken, eller den ene han ligger som medvetslös på marken, och den andra satt jämt emot en vägg och gungar fram och tillbaka som man gör av en panik ångest attack av något slag. 
Jag sa till Paul att han skulle göra något. Gå fram och prata med dom, eftersom ingen annan gjorde det, folk stod bara runt omkring och glodde.

Förbannad blev jag, så vi gick fram. Men människan var antagligen medvetslös.
Här i Sverige hjälper vi inte människor, vi bara glor på dom. Men detta var endast för att de antagligen var narkomaner av något slag. Då skiter vi i dem, även om de kanske handlar om död. Men vad har de att leva för tänker vi här i Sverige.

Vi gick sedan och lämnade filmerna, sen ville jag gå tillbaka, men vi gick till bussen istället. Då ringde jag 112, och sa att de skulle skicka någon ambulans eller något. Men då råkar jag nämna att de är kanske alkolister eller knarkare som ligger där, och då blir jag kopplad till snuten. Varför?
Jag fick liksom aldrig veta om de skickat någon ambulans eller inte. Och sjukvården som jag pratade med verkade oerhört nonchalanta. Som att då var det inte speciellt brådskande. 

Jag blir så förbannad på Svenskar, som väljer vilka de ska rädda liv på. Så kanske dem var luffare, men man kan ju inte bara skita i dom för det. Dem behöver ju hjälp, förstår människor inte detta?
Det är något jag inte kan förstå, varför de väljer så.

Snälla svenskar  ryck upp er ur denna svenska tråkiga deprimerande fasaden.
När jag var i Italien och Felicia kollapsade, alla sorters människor sprang fram och frågade om de skulle ringa ambulans eller hjälpa till av något slag. Men här i Sverige gör vi inte så...

Drömmar

Drömmar, alla människor har drömmar. Alla människor drömmer om något. Det kan vara en dröm om karriär, om pengar eller om en familj, vissa drömmer om att ha någon att leva sitt liv med. Andra drömmer större drömmar, om att rädda världen, upptäcka något viktigt inom vetenskap.
Men de vanligaste drömmarna är om vardagliga saker.

Hur ofta när man går förbi en affär drömmer man inte om att ha råd med den dära fina klänningen, skorna eller kavajen.
Jag drömmer mig ofta bort om dessa saker. Sen börjar hela min gärna planera hur jag ska göra för att ha råd.
Men dock, tjänar jag pengar, för jag har jobb. Det är inte alla som har ett jobb, som har en inkomst.
Även om jag arbetar så lyckas jag inte ha råd i slutändan.

Men större drömmar har jag också, drömmar om att vara med i skolans historieböcker, för något viktigt jag har gjort. Så som Karl Marx eller Leonardo Da Vinci. Eller som Anne Boleyn eller att inte finnas med så som Påven Johanna.
De är de människor jag ser upp till mest. De skapade något väldigt viktigt här i världen. De skapade tron om att kunna bli något stort, att kunna ändra på dåliga saker. Eller att inget är omöjligt, att man ska lita på sig själv.

Jag försöker följa mina drömmar så gott som det går. Jag försöker planera min framtid med dessa drömmar. Jag försöker med ett långsiktigt mål hinna med de saker jag måste så att drömmarna går i uppfyllelse.
Men det är rätt ofta det sviker mig. Jag har svårt att klara av det som ska vara uppklarat.
Jag förstår inte varför. Det är svårt, men som min mamma alltid säger " det är lika svårt för andra, men de lyckas". Ja varför är det just jag som har dessa problem.

Men jag ska tänka tillbaka till dessa tider, när jag sitter där i mitt glashus med min perfekta lilla familj och tänker att nu är allt klart. Nu har jag det.
Då är det bara ett problem, människor är aldrig nöjda, de hittar fler och mer saker som de vill göra / ha.
Men då ska jag vara nöjd. När allt är löst, när jag har kärlek och lycka.

daniella, paul helsingborg, 042 unit.


- 01.19 - 12 November 2009

Tiden rinner ut.
Året är nästan slut nu. Nu kommer snart 2010.
Ja då händer en massa saker. Jag får antagligen körkort, jag fyller 20, jag tar studenten.
Och antagligen flyttar jag till Stockholm, om det går som jag vill.

Men det är jobbigt att tänka att tiden rinner ut så snabbt.
Är tid en illusion? Är det något människan skapat och blivit beroende av, eller har den alltid funnits där?

Jag borde sova, klockan är mycket...

Klockan, skapar den stress, skapar den inte problem, gör den inte oss äldre?

Varför kan man bara gå framåt i tiden och inte bakåt. Jag vill gå tillbaka.

tänk om . .

Tänk om det inget av det som hänt, hade hänt.
Tänk om jag fortfarande hade haft dig i min närhet, sagt godnatt i telefonen. Som jag brukade vid denna tiden.
Åh, jag ser and

Saker man undrar om. .

Jag undrar så mycket saker. Bland annat så undrar jag om jag mår bättre av att sluta tänka, och undra så mycket. 
Men om jag slutar undra så mycket, försvinner inte en del av min personlighet då?

Hade jag fått en önskan, hade jag valt att gå tillbaka i tiden och ångra en massa val jag har gjort. Ändra saker som hänt i mitt liv. Få göra om liksom.

Jag vet inte om det bara är jag som känner så. Men just nu är man ensam. Ensamheten är värst. 
Men jag tror jag just nu går framåt, eller uppåt kanske man ska säga. 

Jag vill bara skriva en sak. Oavsett vad som sker, vad som har skett, vad som kommer att ske. Så kommer jag att älska dig så otroligt mycket. 
Vi har vårt liv planerat. Oavsett vad. Ingen kan ändra det.

Och tack mamma. . Jag älskar dig!

Nyare inlägg



RSS 2.0