• Köpa vinterskor, kängor eller stövlar
• Köpa vinterjacka
• Betala räkningar (en del)
• Börja på körkortet
• Betala tillbaka skulder till bla mamma
• fika
• festa
• köpa nya kläder
• skaffa körkort
• sluta bita på fingrarna
• gå till en frisör

Jag menar, man kan vara ensam eftersom det inte är någon omkring en, men man kan även vara ensam fast man är i ett rum med 10 andra människor. Vad är ensamheten?

Är det något som kanske vi överdriver, och tycker synd om oss själva?

Ingen ser mig, jag är ensam. Det kan vara en tanke. Ingen förstår mig, jag är ensam.

Men egentligen sanningen är att du är ensam när du är ensam, när ingen ringer, när ingen vill prata med dig, när ingen ser dig, ingen bryr sig om dig, ingen tycker om dig (eller tycker något alls om dig). Det är att vara ensam.

Jag kan vara ensam mycket hemma. Men det innebär inte att jag är ensam. Trots att jag ibland kan känna mig ensam, men det är självklart eftersom jag sitter själv. Däremot har jag folk som ringer mig. Inte många, men några. Säkert inte många som ens har mitt nummer. Dock ingen som frågat efter det heller, men jag har heller inte frågat dem om deras nummer.

Jag känner mig ganska ensam. Men jag har min mamma, mormor & morfar, och mig själv. Det är de som verkligen bryr sig om mig. Det är min familj.

Jag känner inte att jag behöver 10 vänner som konstant ringer mig. Det har aldrig riktigt varit jag.

När jag var liten lekte jag hellre själv än med vänner som jag inte riktigt kände att vi hade saker gemensamt.

Men jag tror att mitt självförtroende måste stärkas, jag måste bli mer frammåt. Jag är så instängd i mig själv. Jag önskar att jag hade en tjejkompis som var exakt som jag, som tänkte och ville samma saker som mig. Någon som jag kunde känna att det var min andra hälft.

Innan har det varit Paul som tagit den rollen. Men vi har aldrig varit så exakt lika, visst har vi tänkt ganska lika. Men vi värdesätter olika saker. Det är där det blir fel.

Var är min andra hälft som jag saknar så? Vem kan fylla den platsen för mig? Kommer jag träffa denna personen någon gång? Saknaden efter någon som jag kan känna en sådan vänskap med är enorm.

Hösten kom för snabbt, var sommaren verkligen här?

By the Way,

Daniella - Gud är min domare

Erika - Ensam Härskare

Smeknamn: Ella - Gudinna

Engström - hittar ingen betydelse, men antagligen var det någon som bodde på en äng nära en ström...

Vart jag hittade betydelsen?

Jag googlade helt enkelt, men använde mig sedan av denna sidan :

Jag försöker se positivt, men det känns som att jag kommer hamna där igen.

Det var jobbigt när jag såg dig, när jag vände ryggen och gick. Jobbigt att se att du brydde dig. Jobbigt att se dig när jag åkte iväg. Det var jobbigt. Varför kunde du inte bara kallt gått. Varför såg jag dig. Jag blir så arg på mig själv.

Du måste bort från mitt liv. Du får inte finnas kvar. Du måste bort. Tanken på att du ska vara helt borta skrämmer mig fruktansvärt mycket. Jag vill vara självständig. Men du måste alltid finnas i mina tankar. Men inte i verkligheten. Du får stanna i hjärnan, du får inte finnas nära mig.

Varför ska jag skada mig själv på detta vis? Kommer det löna sig?

Men det finns en annan kärlek som växer i mig större och större , kärlek till någonting och inte någon. Kärleken även där måste bort. bort. Jag måste hela mig själv.

Jag mår bra, jag gör det. Jag är inte lycklig ännu, men hur ska man kunna bli det. Finns det verkligen någon som är lycklig? Budda han sa att även kärleken gör dig olycklig. Man måste leva utan kärlek för att bli lycklig. Utan kärlek till någonting. Men vem klarar egentligen det? Förutom Budda?

Och Kärlek gör dig lycklig för stunden, men kärlek till livet gör dig lycklig tills du dör.

Den hade handlat om världen, naturen, gud, krig, politik, pengar allt.. det hade inte varit fakta men heller inte påhittat. Kanske ett manifest.

jag hade en väldigt livlig diskution idag med en random kille på facebook. Han var tydligen väldigt insatt i allt precis som jag, fast på andra sidan liksom.

Det är i sånna tillfällen jag förstår hur fruktansvärt dålig jag är på att argumentera. Jag läste inte igenom vad jag skrev men jag fick heller inte honom att förstå. Precis som det brukar bli. Tänker jag så sjukt annorlunda. Jag försöker att vara säker på mig själv, och jag vet att jag kan mer om sånna här saker, än många andra. Som inte är intresserade. Men att jag är så dålig på att bli förstådd, det stör mig.

Varför förstår ingen mig? Det måste vara den mest vanliga frågan som människan ställer sig. Men jag har haft en hel klass emot mig, lärare och elever. Hela min familj, hela min släkt. Pojkvän, vänner. Alla ställer sig emot mig. Och det är fruktansvärt jobbigt, och jag försöker stå för min åsikt.

Och det enda jag egentligen vill är att ha fred , att ha rättvisa och fred. Varför förstår ingen det. Hur kan folk argumentera emot det. Varför?

Förstår dom inte att desto mer dom gör det , desto längre bort är freden. Och varför sitter The Game och säger att vi kommer dö 2012. Varför skrämmer han mig så. Varför säger Mikeal Jackson 2009 att om fyra år är allt irrelevant? vad menar dom?

Vad ska jag ta mig till. Jag känner ibland att jag tvekar så fruktansvärt mycket på mig själv, men ändå står jag för mina åsikter. Varför utsätter jag mig själv för denna tortyr? Varför slutar jag inte?

Det är som något inne i mig vill att jag fortsätter, att något säger mig att jag har rätt?