Ibland undrar jag, när är man vacker? är man vacker när man är uppklädd, sminkad och väldigt snygg, eller är det när man är sig själv helt och hållet, som när man precis har duschat, med myskläder osminkad och utan någon speciell frisyr?
Jag känner mig vacker när jag precis har duschat, men också när jag är färdig med att klä upp mig och sminkad.
Jag undrar hur t.ex. Paul tänker, när tycker han att jag är som vackrast? Det är svårt att veta. .
Som när man har köpt nya snygga underkläder, då känner man sig snygg, men ingen ser ju endå dom?`
Varför har man då snygga underkläder`? För att man själv ska känna sig snygg?
Vilket är viktigast, att du själv känner dig vacker, eller att andra ser dig som vacker?
Om andra inte ser dig som vacker så låter dom dig antagligen få veta det, genom dumma kommentarer. Men finns de då dom som är så starka så att dom kan känna sig vacker endån? Eller känner man sig mindre vacker då?
Då måste ju det viktigaste vara att andra tycker du är vacker, så att dom berättar det för dig och då känner du dig vacker. Men annars säger ju alla till en att det viktigaste är vad du själv tycker. Och jovisst är det så, men det blir inte bättre då, så vad är det viktigaste? De stunder som du är ensam och ser dig själv so vacker? Eller de stunder du får komplimanger, eller när andra tycker du är ful men du själv vet att du är supersnygg. .

Min mamma och mormor berättade för mig att när jag gick på dagis så en morgon ville jag inte ha på mig det som mamma ville sätta på mig, jag tog på mig blåa sockor som mormor stickat, strumbyxor, en rödrandig klänning, sen hade jag en rosa jacka och en rosa mössa, mamma tyckte det va förskräckligt men när jag kom till dagiset kände jag mig så vacker och lycklig att jag sprang in där i mina snygga kläder . .
det borde vara så nu också, och inte bara när man är barn . ..