-

Det har gått ca 2 veckor nu. Sedan det tog slut. Det känns som att det är på riktigt. Det känns som ett riktigt slut.
Jag har installerat datorn till min tv, inte min laptop utan den stationära.
Laptopen är krashad.
Jag hittade en massa bilder, bara när jag ser dom börjar jag gråta hysteriskt. Hur ska ja klara detta.
Du var mitt allt. Mitt allt. I nästan fem år var du min, och jag din. trots allt vi gått igenom har vi hållit fast vid varandra. Nu är det borta.
Jag kommer aldrig glömma det vi hade. Det ingen annan någonsin kan förstå. Hur vi har suttit i flera dygn i din säng utan att gå utanför dörren. Jag vet inte hur mycket tid vi har tillbringat tillsammans. Men jag vet att det aldrig skulle gå med någon annan.
Vi levde på kärleken. Vi åt inte ens. Bara var med varandra. Är det passion eller. Käreken. Dessa känslor som inte går att beskriva. Jag har försökt förklara dem för folk. Men ingen fattar vad jag menar.
Är det bara vi som hade det så. Du var min absolut största kärlek någonsin. Nu är det över nu är det borta.
Allt. Jag orkar inte ens bry mig om grammatiken eller om hur läsarna ska läsa det. Ni får läsa hur ni vill. Tolka hur ni vill. Men detta kommer ta månader för mig att komma över. Månader kanske kommer jag aldrig över dig.
Det vi hade kommer jag aldrig ha med någon annan aldrig. Fan också. Jag hittade en inspelning på några sekunder. Jag filmade dig. Du hade en allvarlig min sen ler du med hela ansiktet jag fick panik. Jag vet att du känner likadant. Men vi har försökt så länge, jag bara sjunker längre ner. Jag har lyssnat för mycket på andra, jag har förstört för mycket. Men ingen fattar det, när jag säger att det är jag som varit dum tror dom att jag ljuger. Jag vet inte varför.
I sommras kämpade jag för dig som fan, men du såg inte det. Du var inte där. Alla andra såg. Och fattade inte varför. Jag har kämpat i flera år, för mina misstag. Jag pratade för mycket förlåt. Det är därför folk tycker som dom tycker. Du höll tyst. Jag var dum.
Jag kommer aldrig göra om det. Men herregud jag var 16 när jag träffade dig, jag visste inte hur folk var. De tar till sig allt. Men när vi bråkade var jag arg och pratade om det. Det fastnade i folks huvuden. Och jag fick dig att se dålig ut. Jag visste inte hur människor är. Jag kan inte spelet Paul. Det kan jag inte. Du tror ibland att jag spelar. Jag kan det inte. Jag vet inte hur man gör. Jag kan inte manipulera jag kan inte det. Jag är godtrogen alldeles för godtrogen, det säger folk hela tiden och jag vet det. Jag tror det bästa om alla. Och det har du fått lida för. Jag har inte sagt de positiva sakerna, och när jag sa det var det för sent dom trodde inte mig.
Vi har kämpat som idioter.
Jag försöker vara stark. Jag ska vara stark och genomlida detta. Jag vet att du klarar det. Jag måste tänka att det inte blir vi igen. Men det är svårt. Vi har alltid gått tillbaka till varandra oavsett vad. Jag hoppas att du älskar mig så som jag tror du gör. Men jag vet att jag har sårat dig så mycket. Det kommer inte kunna läka. Ditt hjärta är alldeles för förstört. Mitt också.
jag kan inte vara ensam, när jag är ensam får jag panik, sittter jag själv i mitt rum mår jag skit. Det är som att något saknas hela tiden. Telefonen ringer inte mer. Inga sms inga bråk vi säger inte godnatt längre. två veckor. Jag har börjat min läkeprocess. Jag skriver detta helt offentligt för jag vet att du läser. Jag kanske inte borde men vadå fuck det. Det är jobbigt iallafall. Jag har förträngt det så länge. Alla känslor har jag puttat åt sidan, men när jag såg videon och bilderna då fick jag panik. Då gick det inte att putta undan.
Om dagarna har jag varit glad och skrattat, om nätterna drömmer jag att du är där. Som att mitt undermedvetna går inte att tränga bort i ett hörn. Vi brukade prata om ifall vi hade träffat varandra i våra tidigare liv. Om våra framtida barn. Allt. Men inget hände. Varför hände inget?
Världen skadar oss. Totalt. du är för smart för att leva i denna världen, du ser den som den är. Du är för bra för denna världen. Världen är helt kall. Den skadar mig.
Jag förlitar mig på att ödet visar mig den rätta vägen. Och den känns som att jag på något sätt går rätt väg nu. trots att du inte går bredvid mig. Men du är i mina drömmar. Jag somnade framför soffan, och jag vaknade på samma sätt som när man faller i drömmer, fast ja hade drömt om dig, att du ringde mig.
Jag måste vara stark. Jag måste gå vidare. Det är fruktansvärt. Hur ska jag klara det? Jag hoppas att gud ger mig styrka. Det är den enda jag kan lita på. Jag måste tro för att överleva.
Vi förstörde det i slutet paul, varför gjorde vi det. varför. Vi skulle börjat om på nytt istället för att fortsätta i samma spår. Ville du inte paul? Varför gjorde du inte det rätta. Varför valde du dig själv. varför. Jag har så många frågor. Jag vet att du hade en massa tankar om mig, men inget var sant. Jag svär.
Jag ska hitta tillbaka till mig själv. Jag måste. jag har tappat bort mig själv helt. Var e jag? Jag vet inte.

Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0